Ojojoj vad veckorna går fort. Denna veckan har gått i raketfart! Trötteheten har haft ett stadigt tag om mig hela veckan och än har det inte släppt. Anton som fortfarande hostar sover inte speciellt bra på nätterna. Inte på dagarna heller enligt dagis. Tycker synd om honom, mest för att mitt humör påverkas så mycket av att jag inte får sova. Jag älskar att jobba men allt har blivit så otroligt annorlunda. Numer finns det inte tid för någonting. Jag stressar hela dagen för att hinna ta det lugnt  minuter med Anton på kvällen. Efter att ha haft Anton alltid hela tiden känns 30 mínuter väldigt lite. Jag träffar honom visserligen mer än 30 minuter på en dag men den andra tiden går åt att laga mat, dammsuga, tvätta och och försöka hålla det fint här hemma. Under tiden jag gör det brukar det bli att Anton tittar på "lilla röda traktorn". Jag hatar verkligen det för jag vill inte att min son som är 1 år ska sitta och bli underhållen av DVD:n men annars ligger han på golvet med armarna runt mitt ben och skriker antingen för att han är hungrig eller för att han är trött. Det resulterar bara i att jag ändå inte får något gjort och när han sen sover har jag inte ork till det. Egentligen borde jag sitta och kolla platsbanken men även om jag mot förmodan skulle hitta ett jobb att söka har jag inte hjärna till att tänka ut hur man ska skriva ansökan. De senaste två dagarna har jag inte ens orkar starta datorn. Istället har jag somnat framför tv:n vid åtta.

Sen kommer helgen, ljuset i mitt liv. En tid då jag åter kan ägna hela mig åt oss, Anton och mig. Då jag kan vara den mamma jag vill vara. När både han och jag orkar vara ute på lekplatsen, leka tillsammans eller läsa böcker. Ingen DVD, ingen stress inga krav.

Nej, nu ska jag inte sitta här och gnälla mer, även om det är ganska skönt ibland, utan nu ska jag borsta tänderna och lägga mig i soffan och "titta" på Mammas pojke. I morgon hoppas jag att jag vaknar upp till en av flera arbetsdagar men jag vågar inte hoppas förmycket, det ser inte så ljust ut för tillfället.